- Slav omdirigerar hit, för andra betydelser se Slav (olika betydelser)
Slaveri innebär att en människa (slav) kan ägas och behandlas som egendom av en fri person. I juridisk bemärkelse saknar slaven rättshandlingsförmåga. Ägaren kan förfoga över slaven väsentligen efter egna önskemål, och även överlåta äganderätten till någon annan. Detta framgår klart av bland annat en av de romerska termerna för slav, manicipium, vilket just betyder egendom, eller det arabiska mamlúk som har samma betydelse.
Som slav kan man bli behandlad som ett husdjur vilket innebär att ägaren kan piska och sälja slaven. Som slav kan man ibland räkna någon som lever i någon annans fångenskap i ett land där slaveri är förbjudet – se människohandel för denna definition.
Livegenskap innebär att en person är bunden till ett visst landområde och måste arbeta för den som för tillfället äger jorden. Däremot kan inte en livegen säljas enskilt, vilket skiljer det från konventionellt slaveri.
Innehåll |
redigera Slaveri under forntiden
När slaveriet först uppstod är förmodligen omöjligt att klarlägga. Under äldre stenåldern levde människor på jakt, fiske och födoinsamling, i regel i mycket små, ofta kringflyttande grupper. Såväl samhällets småskalighet som levnadssättet gjorde det svårare att samla på sig egendom än i ett bondesamhälle. Emellanåt har detta tolkats som att de sociala skillnaderna människor emellan var mindre, men denna slutsats är omdiskuterad och det kan inte uteslutas att det redan under äldre stenåldern funnits grupper eller enskilda personer som hållit andra människor som slavar, för en kortare eller längre period även om belägg saknas.
Efter hand som människorna blev bofasta, jordbrukande bönder och samhället blev alltmer storskaligt kan man i det arkeologiska materialet, exempelvis gravar, se en ökad differentiering, som kan bero på större sociala eller ekonomiska skillnader. Att det sannolikt redan under yngre stenålder fanns "fattiga" och "rika", mäktiga och nästintill maktlösa, kanske till och med förtryckare och förtryckta vet vi alltså. Om det fanns människor som i juridisk mening var ofria är däremot svårt att bevisa utan skriftliga källor.
De första skriftliga beläggen på slaveri finner man i några av de äldsta skrifter som bevarats, mer än 4 000 år gamla kilskriftstavlor från Mesopotamien. Även i Gamla testamentet omnämns både slavar och slavägare, vilket visar att slaveri var välkänt även i den israeliska kultur där Bibelns berättelser nedtecknades. Omfattningen av slaveriet i de forntida kulturerna i Främre Orienten, exempelvis i Mesopotamien, Egypten och Israel är dock omstridd. I flera av dessa kulturer fanns ett omfattande system av tvångsarbete exempelvis för att gräva bevattningskanaler, men de människor som var ålagda detta tvångsarbete behövde nödvändigtvis inte vara ofria i juridisk bemärkelse, utan kan ha varit bönder som annars brukade sin egen jord och inte kunde säljas eller köpas. I de skriftliga källorna, som bland annat utgörs av köpekontrakt och lagar, framgår dock att det fanns ofria som kunde säljas och köpas och alltså betraktades som andras egendom. Dessa slavar tycks ofta ha varit husslavar som arbetat som tjänare i hushållen.
Ett sätt att skaffa sig slavar var att ta krigsfångar, som fördes hem som slavar till segrarens land eller stad eller såldes vidare. Många slavar hade alltså en annan kultur och ibland ett annat språk än slavägarna. Det framgår också av de skriftliga källorna att människor kunde sälja sig själva eller sina barn som slavar, tvingade därtill av fattigdom, svält eller skuldsättning.
redigera Slaveri under antiken
Under antiken ökade slaveriet i omfattning.källa behövs I Grekland fanns det redan under klassisk tid, enligt samtida skriftliga källor, många slavar i de förmögna hushållen i Aten och andra grekiska stadsstater, men slavarna tvingades även att arbeta i exempelvis gruvor, där få fria kunde förmås att arbeta. Under romarrikets tid ökade antalet slavar än mer.källa behövs De för Roms del framgångsrika krigen, först inom Italien och senare i länder allt längre bort, ledde till att tillgången på krigsfångar och därmed slavar ökade. I de rikaste hushållen kunde det nu finnas hundratals slavar. Liksom i Grekland arbetade också romerska slavar i gruvor, men nu tillkom också ett nytt sätt att utnyttja slavarna. Den fattige, men självägande småbonden trängdes redan före Kristi födelse till viss del ut av rika herremän som köpte upp jorden och samlade den till jättelika jordbruksgods, latifundier. Tusentals slavar sattes att arbeta på dessa gods, som med tiden blev allt större.
Slaveriet i romarriket utmärktes att slavar fanns inom hel rad olika sysselsättningar och positioner, en del även i ledande befattningar, så var exempelvis förvaltarna på latifundierna ofta själva slavar eller frigivna slavar, trots att de stundom på egen hand styrde dessa godskomplex med hundratals både fria och ofria under sig. Slavar återfanns även inom den offentliga förvaltningen; under kejsartid tillhörde en del slavar staten eller kejsaren och de hade uppgifter inom den offentliga verksamheten, som t ex underhåll av akvedukterna, och även inom byråkrati och förvaltning. Många slavar, främst kvinnor, utnyttjades dessutom sexuellt, antingen av sina ägare eller som prostituerade.
Frigivning eller friköpande av slavar har förekommit under hela forntiden och antiken, men i varierande omfattning. I Grekland blev de frigivna slavarna inte medborgare utan betraktas som "utlänningar" utan medborgerliga rättigheter. I Rom kunde en frigiven slav bli romersk medborgare, även om han som frigiven fortsatte att vara knuten till sin förre ägare som klient. De frigivnas barn betraktades däremot som fullständigt fria medborgare. Rymningar och slavuppror förekom också. Slavarna i gruvorna eller på latifundierna var de som oftast levde under mest outhärdliga förhållanden och var också de som tycks ha deltagit mest i uppror. Gladiatorn och slaven Spartacus ledde ett av de största upproren år 73 f.Kr..
redigera Träldom i Norden
Under vikingatiden i Sverige kallades slavar för trälar och var dels gratis arbetskraft, dels handelsvara. Träldomen förbjöds, åtminstone delvis beroende på kristendomens utbredande, i svensk lag år 1337. Under 1600- och 1700-talen skaffade sig dock både Danmark och Sverige kolonier i Afrika och Amerika där slaveri förekom. Sist upphörde det på Saint-Barthélemy 1847.
redigera Slaveri i Nya världen
I Europa var slaveriet nästan helt avskaffat i början av 1400-talet. När portugiserna började resa och sedan handla med lokala härskare efter Afrikas västkust återupptäcktes det slaveri som sedan lång tid fanns i Afrika. Portugiserna köpte slavar som sattes i arbete i deras nya kolonier, framförallt i sockerplantager. Handelsmönstret mellan Europa, Afrika och Amerika brukar benämnas triangelhandeln.
redigera Svensk delaktighet i slaveri
- Huvudartikel:Den svenska slavhandeln
Slavhandel har existerat i Sverige, och svenskar har varit inblandade i denna handel vid ett flertal tillfällen i historien, direkt eller indirekt.
Kung Gustav III gav Västindiska kompaniet (där han själv var störste aktieägaren) rättighet att köpa slavar i Västafrika och använda ön Saint-Barthélemy som tullfri hamn för vidare export. Dessa slavar fraktades med skepp med hissad svensk örlogsflagg till sina mål, och tusentals slavar förvarades periodvis i särskilda slavbodar på Saint-Barthélemy i väntan på export. Slaveriet reglerades på Saint-Barthélemy av en lagstiftning som ursprungligen skrevs på franska[1] sedan på engelska[2].
redigera Slaveri i USA
Slavar importerades från bland annat Togo, Ghana, Nigeria och Benin. Import av slavar förbjöds 1808 i USA, medan slaveriet avskaffades först 1865.
redigera Slaveriet i Bibeln
Mose lag innehåller flera avsnitt, som kan tyckas ge stöd för slaveri. Slavar av israelitiskt ursprung, som var sina herrars landsmän, skulle friges vid nästa jubelår. Däremot fanns det inga hinder att en utlänning skulle kunna vara en israelits slav hela livet. Slavarna var knappast mer värda än husdjuren. Men lagen gav också slavarna ett visst skydd, och man skulle låta till och med sina tjänare och husdjur få ledigt på sabbaten. Det finns också berättelser i Gamla testamentet, som framställer slaveri som något negativt. Israeliterna befriades som bekant från slaveriet i Egypten, och profeten Elisa hjälpte också en änka att rädda sina två söner från slaveri. (2 Kon 4:1-8.) Och längre fram i tiden, i Nya testamentet, skriver aposteln Paulus i sina brev om hur de kristna ska uppföra sig i livet. Han uppmanar i och för sig slavarna att lyda sina herrar, men herrarna uppmanas också att behandla sina slavar väl. Och hela Filemonbrevet är en vädjan från aposteln för den förrymde slaven Onesimos, så att hans herre Filemon inte skulle bestraffa honom så hårt som han hade rätt till enligt lagen. Inom de kristna församlingarna skulle inte heller de olika medlemmarnas sociala status ha någon som helst betydelse, utan alla skulle vara lika mycket värda. Kristendomen kom därmed att ge de många slavarna i Romarriket ett människovärde, vilket ingen annan religion på den tiden kunde ge dem, och detta bidrog säkert till att religionen kunde få en sådan genomslagskraft, trots förakt och oförståelse och till och med förföljelser från omvärlden.
Den nya kristna tron anses, tillsammans med ändrade ekonomiska förusättningar, vara en orsak till att det antika slaveriet, som i hundratals år hade varit en del av samhället först i det gamla Grekland och sedan också i Romarriket, gradvis försvann i Europa under 400-talet och 500-talet. Och på ett likartat sätt, alltså åter igen av både religiösa och ekonomiska skäl, försvann också vikingatidens träldom gradvis här uppe i Norden under 1200-talet och 1300-talet, då kristendomen hade slagit i genom även här uppe hos oss och nya idéer hade kommit till oss söderifrån. Bibeln innehåller dock inga direkta förbud mot slaveri. Däremot innehåller den uppmaningar till de kristna att följa ordningen och lyda sina herrar. Dessutom tolkades Noaks ord om att "Kaanan ska vara sina bröders träl" (Första Mosebokens 9:e kapitel) som att svarta människor alltid skulle vara andra människors slavar, för Kaanans far Ham ansågs också vara förfader till afrikanerna. Ursprungligen borde detta bibelställe enbart ha varit en förutsägelse av Noak om att israeliterna skulle besegra kaananéerna och erövra deras land. Men senare tiders människors gjorde sina egna tolkningar, som passade in även på deras tid. Så under 1800-talet kunde paradoxalt nog både försvarare och motståndare till slaveriet använda Bibeln som argument för sina åsikter.
redigera Slaveriet i den muslimska världen
Från Muhammeds tid och fram tills idag beräknas mellan tio och femton miljoner människor tagits som slavar från Östafrika till den muslimska världen, främst Persien, Osmanska riket och Arabien. Från Östafrika gick slavhandeln huvudsakligen via tre vägar norrut:
- Genom Sahara.
- Från rödahavskusten.
- Från Östafrika via indiska oceanen.
Då den islamiska rätten förbjöd att den som var född muslim gjordes till slav, var man tvungen att erhålla slavar från icke-islamiska områden. Det fanns även slavar med europeiskt ursprung. Islamiska härskare i Orienten använde förr till stor del slavar i sina arméer. Dessa slavsoldater, som kallades mamluker, hämtades främst från områden som Sydryssland och Kaukasus, där slavhandeln sköttes nästan uteslutande av venetianska köpmän, och så småningom på 1300-talet av genuesarna, vilkas koloni Kaffa på Krimkom att bli en av de största slavmarknaderna i hela Orienten. Slavinnor av europeiskt ursprung var också populära som konkubiner i rika mäns harem.
De flesta slavarna användes bara som tjänare och arbetskraft. Men vissa slavar levde ett behagligare liv, även om de fortfarande var tvungna att lyda sina herrar. Soldater och konkubiner hörde dit, och det gjorde också eunuckerna, som var tjänare åt kvinnorna i de rika männens harem. De osmanska sultanerna brukade faktiskt nöja sig med sina många slavinnor och inte gifta sig. De flesta sultanerna hade därmed faktiskt också en slavinna som mor! Men om hon fortfarande levde, när hennes son blev sultan, så fick också en sådan slavinna titeln valide sultan (turkiska för "sultanens moder"), vilket var den förnämsta titeln för en kvinna i Osmanska riket.
Först 1962 förbjöds slaveri i länder som Saudiarabien och Jemen, och i många muslimska länder är det fortfarande vanligt med slavar.
redigera Nutid
Slaveri är idag förbjudet i Sverige genom Europakonventionen artikel 4, vilken är en del av svensk grundlag genom Regeringsformen 2:23. Slaveri definieras som legalt ägandeskap av annan och förbjuder även träldom, vilket definieras som arbetsförhållanden vilka arbetstagaren inte kan påverka eller undvika. Undvika skall förstås som mycket strikt, närmast att jämföras med att fly. Det räcker alltså inte att man inte kan hitta ett annat jobb.
Även FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och flera olika internationella konventioner (till exempel 1926 års slaverikonvention) förbjuder slaveri.
Förenta Nationerna uppskattar att omkring tolv miljoner människor lever som slavar. Den mest växande delen av slavhandeln är sexhandel av kvinnor och barn som också förekommer i västvärlden. De flesta slavarna idag finns dock i Asien (omkring nio miljoner).[3] Högre siffror förekommer, delvis beroende på olika definitioner av slaveri.
Den västafrikanska staten Mauretanien var det sista landet som förbjöd slaveriet (1981). Trots detta tycks slaveri vara accepterat och slavar köps och säljs öppet i landet. [4]
redigera Exempel på när slaveriet avskaffades i olika länder
I listan nedan anges året då beslutet verkställdes. Exempelvis fattades beslutet om avskaffandet i Sverige redan 1813, men först 1847 var alla slavar på svenskt territorium fria. Denna lagstiftning var främst relevant för den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien; den medeltida träldomen avskaffades 1337.
- Mexiko: 1824 (16 september 1810 med själständihetsdeklarationen utropas frihet från slaveri)
- Storbritannien: 1772 (England) och 1833 (Brittiska Imperiet i sin helhet)
- Sverige: 1847 (berörde huvudsakligen den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy)
- Danmark: 1848
- Frankrike: 1848
- USA: 1866
- Kuba: 1886
- Brasilien: 1888
redigera Referenser
- ^ [1]. Vice kommendanten Rosensteins ordonnance de police.
- ^ [2]. Saint-Barthélemy «Code noir» suédois 1787.
- ^ Allt om Historia, nummer 10, 2006.
- ^ Allt om Historia, nummer 2, 2007.